Rör inte min rättighet till abort!

szbcb664
Ebba Busch Thor blev Kristdemokraternas nya partiledare och genast fick människan en idé om att vårdpersonal ska kunna säga nej till att behöva utföra en abort. Den rätten som vi med livmoder har idag till abort stiftades 1974 och nu har en konservativ politiker bestämt sig för att börja tafsa på lagen då dennes politiska ideologi helt enkelt inte stämmer överens med dagens abortlag. Well let me just tell you Ebba Busch Thor: ge fan i rätten till min kropp.

Att vissa politiska ideologier inte går ihop med våra rättigheter är inget nytt. Flera har väldigt länge menat att vårt abortantal i Sverige är på tok för högt och att vi måste börja sätta lite gränser. En del har till och med menat att abort används som någon form av preventivmedel och människor i diskussionsforum jag är med i har mage att påstå att de som utför en abort gör en mörk handling helt utan eftertanke. Till samtliga som på fullaste allvar är emot rätten till fri abort vill jag gladeligen hälsa att ni är dumma i huvudet. Det är en ärlig åsikt från min sida – jag står för den till 100%.

Att mena att vårdpersonal inte ska behöva utföra en abort är för mig ett mysterium. Om du nu inte vill hamna i en situation där du måste utföra en abort, varför i helvete välja det enda yrket där utförandet av abort är möjligt? Vill du inte utföra aborter så arbeta inte inom vården. Det är faktiskt inte så svårt. Den gravida människans behov av att slippa vara gravid i ett läge där hen inte vill vara gravid går före alla abortmotståndares inom vården. Abortmotståndare ska inte jobba inom vården i min mening. Vården ska finnas där för att få oss att vara lugna och trygga, ha en god hälsa. Den ska inte ifrågasätta oss och mena att vi gör felaktiga beslut. Att ens överväga att låta vårdpersonalens behov gå före patientens oroar mig något fruktansvärt.

De som menar att antalet aborter i Sverige är för högt har troligtvis inte genomgått en abort. Det har inte jag heller förvisso, men jag har väldigt svårt att föreställa mig att det är något en gör bara sådär. Det är inte som att knyta skorna innan en går ut eller som att andas – det är med största sannolikhet ett tufft beslut, ett ångestframkallande beslut i vissa fall. Det är ingen småsak och det är genuint kränkande att mena att människor med livmoder ser lättsinnigt på aborter som om det vore vad som helst. Det är inte ett preventivmedel, men det är en försäkran om att slippa föda ett oönskad barn oavsett vad anledningen är. Att ifrågasätta detta och istället lyssna på vårdpersonalens önskan om att slippa utföra en abort är kränkande för patienten som redan har det svårt.

Alla med livmoder kan bli gravida. Ett glömt preventivmedel, en sprucken kondom. Tanken på en familj men det fungerar inte just nu av olika skäl. Det är enkelt att bli gravid men på något vis hamnar ansvaret på den part med livmoder. Ingen kommer hata på den som ejakulerade för att en abort sker utan allting kommer att läggas på den med livmoder, den som utför aborten. Det krävs ett minimum av två personer men ändå kommer den ena att bära det hela ansvaret. Vården ska stötta denna individ när saker känns svårt. Vården ska finnas där att vända sig till med frågor och en längtan efter hjälp. Vi ska ha rätten att välja själva vad vi vill göra med våra kroppar oavsett om det är att föda ett barn eller att genomgå en abort och en vårdanställds samvete ska inte stå i vägen. Vårdpersonalens samvete hör inte hemma i frågan och politiker måste sluta tro att de kan bestämma över andras kroppar i samhället. Skriv under namninsamlingen ”Tafsa inte på aborträtten” här om du tycker att det är ren idioti att en människa ska få bestämma över andras kroppar. Är du inte gravid? Var då tyst. Är det inte dig aborten gäller? Knip käft. Agera som stöd. Moraliska pekpinnar har jag börjat lessna rejält på vid det här laget.

Vill du inte utföra en abort? Arbeta inte inom vården. Ditt samvete ska fan inte stå i vägen för rätten till min egen kropp.

Sverige må vara bättre, men bättre betyder fan inte bra

I Sverige försöker vi hindra homosexuella män från att donera blod. Vissa skulle nog påstå att den tesen är en överdrift, eftersom reglerna egentligen säger att är du man och har haft sex med en annan man måste du vänta tolv månader innan du kan ge blod. Detta innebär alltså att du som homosexuell man (eller för det mer inkluderande begreppet i detta fall; kukbärare*) får donera blod, men då ska du ligga torrt på sexfronten.

Den allmäna regeln angående att donera blod är att du inte får ha haft en nysexpartner de senaste tre månaderna. Det står ingenting om att det kan förkortas genom användandet av kondom eller dylikt, eller om det är samkönat sex mellan fittbärare. Har du fitta och tycker om att ha sex med andra fittbärare så är det okej att donera blod om du väntar tre månader efter sex med ny partner. Har du fitta och tycker om att ha sex med kukbärare så är det okej att donera blod om du väntar tre månader efter sex med ny partner. Har du kuk och tycker om att ha sex med fittbärare är de okej att donera blod om du väntar tre månader efter sex med nypartner. Har du kuk och tycker om att ha sex med kukbärare är det okej att donera blod om du väntar tolv månader efter sex. Det vill säga att alla som inte är kukbärare som tycker om att ligga med andra kukbärare så är regeln tre månader efter samlag med en ny partner, men för icke-hetero kukbärare så är regeln annorlunda. En heterosexuell person kan alltså ligga med sin partner dagligen och ändå donera blod, men en icke-heterosexuell** kukbärare får inte ligga med sin partner på ett år om denne vill donera blod. Rätt skumt va?

Jag hade förstått om den allmäna regeln var ”Du måste vänta tolv månader med att donera blod efter att ha haft sex med ny partner” och denna regel gällde samtliga, oavsett kön och/eller läggning. Jag hade förstått om den allmäna regeln var ”Du måste vänta tolv månader med att donera blod efter att ha haft oskyddat sex med ny partner”, men så är inte fallet. Det står sex med ny partner men ingenting om skydd, och det står att du som ”är man och haft haft sexuellt umgänge med en annan man” får vänta tolv månader. Inga undantag gällande skydd, fast partner eller dylikt. Tolv månader. Ett helt år ska du gå utan sex för att få donera lite blod till en organistation som så uppenbarligen inte vill ha ditt blod. Kul.

Finns det ingenting som rättfärdigar detta då? Finns det ingen uppenbart orsak till att du som ”är man och haft haft sexuellt umgänge med en annan man” ska vänta ett helt år efter sex för att få ge lite blod? Nej. Det gör faktiskt inte det. På geblod.se står det att ”Reglerna för blodgivning finns till för att skydda både blodgivaren och mottagaren av blodet.” vilket alltså innebär att reglerna som finns är satta för att skydda både den som donerar men även den som i sin tur kan tänkas få blodet. Det låter ju logiskt i sig, men det är ju då väldigt ologiskt att göra regeländringar baserat på kön och sexuell läggning. För så vitt jag vet så är det inte så att icke-heterosexuella kukbärare på något vis har ett svagare immunförsvar som gör det mer farligt för dem att donera blod. På sin hemsida har de heller inte angett någon anledning till denna regel så jag vet heller inte riktigt vad det är de är så rädda för, för de kan ju knappast tro att en sexuell läggning sprids genom blodtransfusioner? Eller?

Den anledning jag kan komma på, på rak arm, är att de som skrev dessa regler inte har förstått att vi kommit längre i vår kunskap idag angående samkönat sex utan på fullaste allvar tror att samkönat sex mellan (minst) två kukpersoner är mer smittosamt än annat sex. Och det vore ju helt absurt om så faktiskt är fallet. Minns ni Gardells senaste romanserie Torka Aldrig Tårar Utan Handskar som tog hela Sverige med storm? Den som avslöjade hur det hade varit att leva som homosexuell ”man” på 80-talet under HIV-epidemin? När folk trodde att ”homosexuella män” (Gardells egna ord) drabbades av HIV och inga andra och att detta kunde ses som ett straff enligt vissa, eftersom deras läggning var emot diverse religioner. Idag har vi kommit längre. Vi är inne på 10-talet och vi vet att HIV inte smittar bara för att du är en icke-heterosexuell kukbärare. Vi vet att heterosexuella kan få HIV och vi vet att det finns skydd mot HIV i form av kondomer. Så om det är så att denna regel är tillkommen för att icke-heterosexuella kukbärare på något vis får sjukdomar just för att de är icke-heterosexuella och kukbärare så är ju det ett väldigt problematiskt anklagande eftersom vi idag vet att så inte är fallet.

I Ryssland införs lagar och regler mot HBTQ-personer. Transpersoner får inte köra bil och hela världen ser på medan det sprids videos där icke-heterosexuella slås ihjäl. Putin införde lagar som förbjuder HBTQ-progaganda och en stor del av befolkningen är hatiska mot HBTQ-personer. Transpersoner är en av de grupper med högst självmordsstatistik och flest drabbade av depression på grund av samhällets syn. I Iran, Sudan, Saudiarabien, Yemen, Somalia, Nigeria och Mauritania är det dödsstraff på homosexualitet. I Bangladesh, Jamaica, Sri Lanka och minst 30 länder till är det fängelsestraff på homosexualitet. Sverige är inte på denna nivån, Sverige är bättre. Men bättre betyder inte bra. I Sverige låter vi inte ”homosexuella män” (icke-heterosexuella kukbärare) ge blod om de har ett aktivt sexliv. Vi har partier i vår riksdag som är emot andra läggningar än heterosexuella och det sitter folk i riksdagen som jämför homosexuella med djur, som vill införa tvångssterilisering igen och vår andre vice talman poserar gärna med nazister, och alla vet ju hur nazisterna känner för HBTQ-människor.

Det finns väldigt mycket människor som säger att Sverige är ett land som är bättre än alla andra att leva i om man är HBTQ-person. Jag vill inte gå emot det. Sverige är bättre än Ryssland och Saudiarabien och en massa andra länder – men Sverige är inte bra bara för att det är bättre. Bättre är inte lika med bra. Sverige har en homofobi som ligger och gror och den visar sig på ställen där du minst anar det. Nästa gång när du sitter oskyldigt och vill göra en medmänsklig handling på blodcentralen.

I detta fall handlar det inte om könsidentitet utan om det som fysiskt finns mellan benen.
** Det skulle gå att skriva ”homosexuell” här men det vore extremt uteslutande. Utgå inte från att en icke-heterosexuell människa är homosexuell då detta osynliggör bisexuella, pansexuella och dylikt. 

Sära på benen hur mycket du vill – men gör det fan inte i kollektivtrafiken

När jag åker tåg så brukar jag sitta med benen i kors tills det att det kliver på fler resenärer. När andra människor letar efter sittplatser så gör jag mig väldigt liten som för att visa att ”hejhej du kan sitta här bredvid mig jag sitter ensam”. Jag slutar sitta med benen i kors eftersom jag vet att det tar upp mer plats än nödvändigt och jag tänker att jag kan vara snäll mot de som ska sitta med mig – men trots att jag är vänlig mot medresenärer så är det fasiken alltid en jävla Snubbe* som ska sätta sig bredvid eller mitt emot och bresa med benen som om imorgon inte fanns.
Fenomenet jag pratar om kallas i folkmun för ”man-spreading” och syftar då till när Snubbar tycker att deras kön ska luftas lite/slippa komma i kläm och därför bresar de på benen så att om vi kollade noga troligtvis skulle kunna se upp till deras halsmandlar. Att ta plats i kollektivtrafiken är inte ett problem egentligen, men det blir ett problem när andra människor påverkas. Man-spreading påverkar andra eftersom det innebär att den som sitter bredvid (mostly icke-män) tvingas göra sig liten om man inte vill ha en främlings lår smekandes mot sitt. Det kanske låter larvigt men när du utnyttjar kollektivtrafiken i stort sätt dagligen så inser du att det inte är någon liten bagatell vi pratar om utan något riktigt irriterande. Det blir återigen ett slags ”Kolla jag är Snubbe och jag gör vafan jag vill och har inget emot att köra över icke-män för mina rättigheter att lufta könet!”.

I New York anses man-spreading som ett så stort problem att man valt att göra enkampanj där man satt upp skyltar i kollektivtrafiken med texten ”Dude… Stop the spread, please. It’s a space issue”. I Sverige så vill inte SL göra detsamma för de menar att det som passagerare främst stör sig på är inte man-spreading i sig utan snarare att man inte lämnar plats åt andra – vilket faktikst är man-spread i ett nötskal. SL menar att det är värre på något sätt med människor som inte lämnar plats åt folk när de ska gå av och andra resenärer menar att handväskor på säten eller korslagda ben är värre. Personligen känner jag att 1. En handväska kan du flytta på eller rent av sätta dig på demonstrativt 2. Ben i kors kan absolut vara ett problem men jag kan ärligt säga att jag aldrig stött på någon som haft benen korsade på ett sätt så att jag inte får plats. Självklart kan det vara ett problem ändå men mitt tips är då att korsa dina egna ben så personen framför kanske hajjar. Och här kommer vi till min uppmaning:

Börja bresa tillbaka. Jag gjorde det för ett tag sedan, då jag tröttnade på hela fixidén med att bresa i kollektivtrafiken när en kompis sa ”men man måste ju få lufta pungen!” och andra som menar att ”kuken kommer ju i kläm annars!!”. Jag skulle kanske ha sagt något om att ”please så stor har du inte” men istället svarade jag med att ”jag kanske vill lufta fittan lite?” och bresade tillbaka. Sen dess har jag bresat så fort någon satt sig bredvid mig och börjat bresa. Och det jag har märkt är inte att folk tänker efter och inser att ”shit va stor plats jag tar, jag kanske ska backa lite!” utan snarare verkar folk tycka att jag är jobbig som gör ”en grejj av det” snarare än att fortsätta göra mig liten som den icke-man jag är. Men nej. Jag orkar inte sitta ihopklämd mot tåget väggar eller känna mig fast på bussen. Jag orkar inte ha främlingars kropp tryckt mot mig längre. Så jag bresar tillbaka.

Till SL: om ni på riktigt tycker att det stora problemet är att folk inte lämnar plats åt varandra så skulle ni ändå kunna använda de skyltar man satt upp i New York men byta ut texten. Man-spreading kanske inte är hela problemet enligt er men det är ett av många problem som bidrar till det stora hela ni pratar om och vi är väldigt många resenärer som är jävligt less på att trycka oss mot väggarna för att ge företräde för en resenärs kön. Jag vill inte behöva bresa tillbaka och ses som en jobbig medresenär – jag ska inte behöva anstränga mig för att få plats i kollektivtrafiken. Men det faktum att ni inte gör ett skit för att förhindra detta gör mer skada än ni tror.

* Jag vill inte skriva att ”män” bresar eftersom det vore cisnormativt. Jag valde ”Snubbe” som en hänvisning till fenomenet Skön Snubbe™.

Björn Söder är inte min talman.

Jag orkar inte ens lägga tid på att diskutera Sverigedemokraterna och Björn Söder mer. Jag förstår inte att jag lever i ett samhälle där vi faktiskt diskuterar dessa snarare än fattar hur otroligt odemokratiska dessa två är och bara slutar direkt. Sverigedemokraterna för en rasistisk politik, en kvinnohatiska och homofobisk politik. En funkofobisk och en odemokratisk politik. Björn Söder är deras partisekreterare, riksdagsledamot sedan 2010 och riksdagens andre vice talman sedan 2014. På fritiden så snackar han gärna om att judar och samer inte är svenskaratt islam ska bekämpas på samma sätt som nazismenjämför homosexualitet med djursex och pedofilikramas med SS-veteraner och en hel drös sjuka saker. Folk röstar på detta parti och på denna människa och jag orkar inte mer. Väljarna verkar vara immuna för all den skit som partiet står för, eller så bryr de sig helt enkelt inte. Oavsett vilket; jag orkar inte mer. Därför tänkte jag bara göra såhär;

Tack Rosanna Dinamarca för det här;
talman

Liberala be like ”häftmassa är ett hot mot demokratin!!!”

Från Svenska Akademins Ordlista;
demokrati [-ti’] s. -n -er * stat med folkvälde
vandalism [is’m] s. -en * hänsynslös förstörelselusta
vandalisera v. -de * hänsynslöst förstöra

Från Wikipedia då ordet inte fanns i varken SAOL eller NE
häftmassa * återanvändningsbar massa som fungerar som ersättning för tejp, lim, häftstift och magneter.

Feministiskt Initiativ (F!) får inget ekonomiskt stöd från staten utan förlitar sig på partimedlemmar när det gäller ekonomi, kampanjer och spridning av budskap. För ett tag sedan kom någon på idén med att låna andra partiers valaffischer och under en kort tid sätta upp rosa glasögon på dem. De rosa glasögonen speglar idén med att hela tiden se utifrån rosa, feministiska genusglasögon. En genial idé om du frågar mig som öppet stödjer F!, men också en genial idé såhär nära valet eftersom feminism är lite modernt på alla tänkbara håll just nu. Eftersom flera riksdagspartier är, rent ut sagt, skitnödiga för att F! kan tänkas komma in med ett partiprogram som rakt igenom kämpar för jämställdhet så börjar andra partier utlova feminism på sina villkor, de har tillfälligt satt på sig rosa glasögon och F! vill med sin kampanj uppmana andra partier att ha kvar dessa glasögon även när valresultaten är komna. Det vill säga ”lova inte en massa skit ni inte kommer hålla”. Genialt!

Men precis som varje gång en viss andel människor tycker något är genialt tycker många andra att det är anus, i detta fall verkar väldigt många liberala reagera. I en TV-debatt om jämställdhet mellan Feministiskt Initiativs talesperson Gudrun Schyman och Centerpartiets partiledare Annie Lööf. På en gång börjar diskussionen om F!’s glasögonaktion och Annie Lööf säger ”För det första vill jag markera att det är vandalisering av valaffischer. Det är dessutom oacceptabelt i ett demokratiskt samhälle. Det är ideella arbetare som sätter upp affischer på nätterna och så förstör man dem på det här sättet.”. Därför vill jag nu med några enkla punkter tala om för Annie Lööf varför hon och alla e som håller med henne i den frågan har fel;

1. Vandalisering innebär att någonting förstörs, och om vi ska lita på SAOLs ordförklaring så ska et dessutom förstöras hänsynslöst. Det F!s anhängare gjorde var att med hjälp av häftmassa sätta upp rosa pappersglasögon på andra partiers valaffischer.

2. I ett demokratiskt samhälle så ska alla få komma till talan och ha samma rättigheter. F! har inte samma möjlighet att sprida sin politik i och med att de inte får statligt ekonomiskt stöd vilket gör att de själva inte kan sätta upp valaffischer. I ett demokratiskt samhälle så har de samma rättigheter som vilket annat politiskt parti som helst att sprida sitt budskap i den mån de själva kan. Oacceptabelt för ett demokratiskt samhälle hade det varit om F! hade tystats, inte tillåtits ta plats eller tillåtits existera. Oacceptabelt för ett demokratiskt samhälle är att det finns partier som är öppet emot demokratin (Svenskarnas Parti, som jag vägrar länka till av självklara skäl) inte att sätta upp rosa pappersglasögon på affischer.

3. Det var ideella arbetare som satte upp valaffischerna. Det var ideella arbetare som satte upp de rosa pappersglasögonen.

4. De använde häftmassa. Att på fullt allvar mena att häftmassa är oacceptabelt i ett demokratiskt samhälle känns som dagisnivå. De ritade inte på affischerna. De rev inte sönder dem, brände dem inte, spottade inte på dem, förstörde dem inte på något sätt. De satte upp rosa pappersglasögon. Med häftmassa. Som de sedan tog ner själva. Vad är problemet?

Som ett avslut på detta vill jag gärna poängtera något kul i denna diskussion; F! stod alltså bakom idén att sätta upp rosa pappersglasögon på samtliga valaffischer. En del partier gick ut offentligt och sa att de gärna kan låta de rosa glasögonen sitta kvar även efter kampanjen eftersom de öppet stödjer F!, jämställdhetskampen och tar feminismen på allvar. Några som har gnällt högst och mest är Annie Lööf (C) och Birgitta Ohlsson (FP) som båda påstår sig vara feminister och vill ha mer feminism i riksdagen, samt att båda deras partier utlovar feminism. Är det inte då ironiskt att de gnäller på rosa, feministiska glasögon? Är det inte jävligt ironiskt att de lovar feminism men när de sedan får feministiska idéer slängda i ansiktet (eller i alla fall uppklistrade på pappersaffischer) så blir de bittra och pratar om hur odemokratiskt sättet att göra det på är – istället för att säga ”vi stödjer detta eftersom vi är för feminism!”.


Kom ihåg; häftmassa är inte odemokratiskt.

Om hur en heterosexuell man tog allt fokus från HBTQ-rörelsens dag

Om hur en vit, heterosexuell man tog allt fokus från HBTQ-rörelsens parad

Lördag den andra augusti tvåtusenfjorton. Det är stekande sol och inte ett enda moln på himlen över Stockholm. Vid Mariatorget samlas flera tusentals HBTQ-personer, deras anhöriga, människor som vill visa support och andra som bara vill ha kul. Det pirras i magar, basen dundrar i backen och alla bär på glitter eller svettpärlor. Det är Prideparaden tvåtusenfjorton. Den enda dag på året som vissa öppet vågar vara sig själva, en dag då hela samhället öppet kan vara sig själva och känna gemenskap och kärlek. Klockan slår tretton nollnoll och denna stolthetsparad börjar rulla.

Vi går och går och går. Springer, hoppar, dansar, skriker, skakar loss och bara befinner oss i extas. Musiken dånar med kärleksbudskap, fredsförklaringar och uppmaningar till att våga vara oavsett vem man än är. Vart man än vänder sig om står människor och är kärleksfulla, glada, leende, skrattande. Det är en dag för glädje. Det är en dag många längtar till året om. Det är min favoritdag på hela året. Det är en av de viktigaste dagarna vi har. En plats för HBTQ-personer att existera utan hat och hot. En plats för oss att få leva och slippa känna oro. En plats för kärlek, gemenskap. En plats där alla kan slå sig fria från samhällets tunga heteronorm. Prideparaden tvåtusenfjorton. Tvåtusenfjorton, supervalåret. Mitt ibland oss går politiker. Politiska ledare, ministrar, invalda, tänkbara ministrar, väljare och inte minst vår statsminister Fredrik Reinfeldt.

Det är lördag den andra augusti tvåtusenfjorton, Prideparaden i Stockholm. Dagen för HBTQ-personer, deras anhöriga, supportrar etcetera. När jag vaknar på söndagen, fortfarande i extas efter paraden, vill jag läsa om dagen. Hur många vi var, hur många som gick och hur många som tittade, om något hände utifrån, vad som sagts och gjorts, jag ville se bilder från årets bästa dag. Det möts av chockar mig, för med stora bokstäver står det överallt om hur Reinfeldt gick i paraden. Något han gjort tidigare också, men då det är supervalåret tvåtusenfjorton måste det uppmärksammas extra att vår faktiska statsminister tar ställning och går i paraden för HBTQ-personers rättigheter att vara sig själva. Låt oss backa bandet. Paraden fokuserar på HBTQ-personer. Hamnar fokus på oss i nyheterna? Nej. Fokus hamnar på att en vit, heterosexuell man valde att gå med i en parad som inte är tillägnad honom. Missförstå mig inte, det är asbra med politiker som visar ställning öppet och det är stort att en statsminister gör det. Men det är inte stort att som heterosexuell tillåta sig själv att stjäla all uppmärksamhet på det sättet. Det är inte okej att en parad för HBTQ-personer blir en politisk kupp för att locka väljare. Ja, majoriteten av partierna som kandiderar till riksdagen gick (inte KD och SD av uppenbara anledningar) och de hade sina språkrör och partiledare med sig. Det är självklart att politiker ska engagera sig och visa att de stödjer människor som bryter heteronormen, men de måste förstå att som heterosexuella ska de ta avstånd från uppmärksamheten och faktiskt bara glida i bakgrunden. Man tar inte tolkningsföreträde i ett rum man inte hör hemma i liksom. Som heterosexuell tar man inte allt space i ett rum för HBTQ-personer, som vit tar man inte tolkningsföreträde i frågor gällande rasism etcetera. Det är simpelt, men ändå misslyckades Reinfeldt.

Det är val i år. Det pratas om att moderaterna kommer förlora mot socialdemokraterna rätt stort och många verkar heja på Löfven. Efter EU-valet blev det ännu tydligare. Att Reinfeldt var med i Prideparaden var därmed knappast förvånande; det är valår och moderaterna behöver alla röster de kan tänkas få och det ser ju jävligt bra ut med en statsminister som öppet stödjer HBTQ-rörelsen. Men det är skit. Det är skit att en heterosexuell person klampar in och tar allt fokus från en gravt utsatt grupp i samhället bara för att locka röster. Det är sjukt att tidningen Dagens Nyheter i sin papperstidning valde att klippa borta Sissela Nordling Blanco (F!) och Anna Troberg (PP) i sin papperstidning gällande en artikel om just Prideparaden. Dessa båda personer är öppet HBTQ-personer och blev ändå bortklippta från en artikel som definitivt berör just dem och istället syns de övriga partiernas ledare på bild: heterosexuella personer som då får tolkningsföreträde i en fråga som inte berör dem. Det är den andra augusti tvåtusenfjorton. Det är HBTQ-rörelsens paraddag i Stockholm. Pride Paraden, dagen tillägnad den utsatta grupp i samhället som hatas för att de inte tillhör heteronormen.

Det är tvåtusenfjorton och en dag tillägnad HBTQ-rörelsen kidnappas av heterosexuella och ingen verkar rynka på näsan. Det är dags att vakna upp nu och inse att Pride inte är ett skämt eller en möjlighet att locka till sig väljare – det är människors frizon och det är den dagen på året som HBTQ-personer slipper att oroligt vända sig om efter varje promenerad meter för att se så de inte är förföljda av tänkbara hot. Till Reinfeldt och övriga heterosexuella politiker som snodde uppmärksamheten från de som verkligen förtjänar den; lär er förstå när ni ska backa undan. Ni ska hålla er i bakgrunden, hålla käft och förstå att det inte alltid handlar om er.

Tre år senare: minnesdagen för offren på Utöya

När folkmorden i Rwanda pågick var jag knappt ett år gammal, jag minns därför ingenting. Under terrordådet vid 9/11 i New York var jag åtta och det jag mest minns är hur jag såg på TV när tornen rammade och folk föll samt att vi hade en tyst minut i skolan. Jag minns inte folkmorden från den tiden och det är därför som terrordådet i Norge för tre år sedan skakade mig så väldigt: jag vägrade tro att något sådant skulle kunna ske igen. Jag trodde inte på det förrän det var för sent och dådet redan hade skett.

Det small bomber i Oslo som en avledningsmanöver. En polis for över till ön Utöya, där socialdemokratiskt engagerade ungdomar hade sommarläger, för att förklara för de på lägret om vad som hänt i landet. Det visade sig snart att polisen inte alls var en polis utan en man med vapen som sköt ihjäl folk hejvilt. Folk sprang, simmade, gömde sig och dog den dagen. Den 22 juli 2011 skadades minst 110 personer på Utöya i Norge. 77 personer dog varav 55 av dessa var under tjugo år gamla. Vad de hade gjort för fel? Enligt Breivik, gärningsmannen, så tänkte de fel politiskt och därför valde han att göra något extremt åt saken när han tog deras liv.

Den 22 juli 2011 kunde vi läsa om dåden. Dagarna som följde räknade man fortfarande offer och fick följa överlevarnas berättelser i media. Det var obehagligt och läskigt. Men det som var mer läskigt var hur människor genast anklagade muslimer för dådet. Ett terrordåd skapat av muslimer eftersom det är den synen människan har på terrorister idag. Muslimer blev nedslagna på gatan innan gärningsmannen avslöjats. De blev hatade, hotade, misshandlade. Breivik skulle ingen misstänka. Han var blond och blåögd och vit. Och under ytan gömde sig monstret. Breivik som hatade och skulle kunna mörda för att skapa den värld han ville leva i. Breivik var nazist, öppet rasist och antisemit, antifeminist. Men Breivik var vit och var därför inte människor första syndabock. När det kom fram att gärningsmannen var Breivik så började man ändra på ordval. Det kallades inte längre för ett terrordåd (eftersom det bara är muslimer som kan vara terrorister) (snälla observera ironin) och kristna blev väldigt mån om att människor skulle sluta benämna Breivik med religionstillhörighet då han var just kristen (det är bara okej att snacka religionstillhörighet om förövaren är muslim nämligen) (snälla observera återigen ironin).

Terrorism innebär ”våldshandlingar som är politiskt betingande och syftar till att påverka samhället eller ett lands politik utan hänsyn till om oskyldiga drabbas” och används av politiska organisationer, religiösa, nationalistiska, etniska och revolutionära grupperingar, enstaka regeringar och i undantagsfall av enskilda personer. Detta är Breivik personifierat men ändå valde man att sudda bort ordet ”terrorism” och ”terrorist” när det framgick att förövaren var vit. Jag vill dock inte diskutera idiotin bakom detta och den uppenbara islamofobin. Jag vill inte diskutera att Sverigedemokraternas Linus Bylund och Kent Ekeroth var snabba på att anklaga förövarna för att vara muslimer på twitter. Jag vill inte prata om förövaren. Jag vill prata om offren.

De människor som befann sig på Utöya i Norge den 22 juli 2011, vars liv bestals för att en nazist bestämde sig för att försöka ändra på världen. En nazist, en terrorist, som tog 77 liv en varm sommardag bara för att han kunde. Dessa människor kämpade politiskt för en värld de trodde på och därför dog de. Dessa modiga, duktiga, starka människor som skulle ha en av de mest värdefulla stunderna i sina liv skulle aldrig få återvända hem på grund av en man med en sjuk världsbild där de inte fick vara med. Breivik är nazist och en terrorist med starka kopplingar till Norges rasistiska parti Fremskrittspartiet. Ett parti som nu sitter och styr i landet. Ett parti som människor likt Breivik kan värna sin ideologi i sitter och styr ett land.

77 människor miste sina liv på grund av en man med nazistiska värderingar i Norge för tre år sedan. Jag följde nyheterna slaviskt och försökte lyssna och se och läsa allt. Det kändes overkligt att en person kunde ta så många liv, skada så många oskyldiga. Sedan slog det mig; det handlar inte om en person. Det handlar om en ideologi. Det handlar inte om Anders Behring Breivik utan om vad han tror på. En ideologi som grundar sig i att det finns raser bland människor, människors olika värde baserat på etnicitet, hudfärg, religion, sexuell läggning, funktionsnedsättningar etcetera. En ideologi som inte tror på människans lika värde vars största fiende är jämställdhet och kampen för det (feminism). Det handlar om vad människor som tar till sig denna ideologi är kapabla till att göra.

Inte ens hundra år efter Andra Världskriget och Förintelsen, knappt tre år efter Utöya. Vad gör väljarna inom Europeiska unionen? Röstar för denna ideologi. Röstar in flertalet bruna partier. Öppet rasistiska, öppet judehatande, öppet antifeministiska, öppet islamofober, homofober, funkofober. En del genuina nazister. När jag tycker att livet som politiskt aktiv känns svårt, när jag vill ge upp för att jag inte orkar ta diskussionerna, när jag inte längre orkar vara samhällsengagerad: då tänker jag på de som berövades på sina liv på Utöya. De som kämpade på riktigt. De får mig att orka. De får mig att vilja slå tillbaka, käfta emot, säga ifrån, göra skillnad. Det är för dem. Det är för mig. Det är för alla. För att vi inte kan ha fler Anders Behring Breivik. För vi kan inte riskera livet för att vi tror på ett samhälle där alla är lika mycket värda. För att bruna partier sitter och bestämmer över oss och att högerextrema vindar drar i hela Europa.

För tre år sedan miste 77 personer sina liv på Utöya. Det är för dem vi måste kämpa. Sätta ner foten, skrika, tjaffsa, vara jävliga och högljudda för. Det är för dem vi måste göra skillnad. Så att inte den andra sidan vinner. Vi kan inte svika de som mördades på Utöya. Det är nu det är dags att göra skillnad.

#jagfestarmot vs. #queeraberaettelser

Stockholm Pride valde att inför årets festival skapa en kampanj som ska locka till ”positivt nytänkande” när det gäller HBTQ-rörelsen. Det är i alla fall vad jag väljer att anta, för någonstans inom mig vill jag ändå tro att de hade en fin grundidé med sin kampanj. Kampanjen finns i sociala medier under ”#jagfestarmot” och hashtaggen säger allting om kampanjens syfte: vi ska festa mot. Mot vadå? Mot folks fördomar och hat såklart. Och hashtaggen är ju faktiskt lockande, den implicerar att vi ska festa mot något, vi tar ställning mot människors idiotiska åsikter och nedvärderande ord och skiter i dem och har kul istället. Men det lämnar ändå att tomrum på något sätt. För vad innebär det egentligen att festa? Pride menar att Att festa är att mötas, debattera, dansa, älska och kämpa. Genom att ta plats utmanar vi normer, möter förtryck och förändrar världen”, men jag personligen har nog aldrig sett att ordet ”fest” är synonymt med ”förändra världen” utan snarare är en kul tillställning där glitter och dans är det bästa som finns, och hur gärna jag än vill att glitter och dans ska förändra världen så kommer det inte att bli så.

Förutom att det blir problematiskt att se en fest som något som kommer ändra på världen så är kampanjen inte så jäkla fräsch. Hashtaggen kan gå hem hos mig i vissa fall där människor i sociala medier själva kommer på urbra grejjer som vi faktiskt kan festa mot – men Prides egna kampanj ser ut såhär:

Alltså; enligt Pride är en fest lösningen på allting för vi kan organisera oss och göra motstånd. Grundtanken är fin och säkerligen välfungerande i teorin. Men i praktiken så är en fest mest sång och dans för människor, en tillställning för glädje och inget seriöst. Vad Pride gör med sin #jagfestarmot-kampanj är att normalisera det hat som HBTQ-personer uttrycks för dagligen genom att simpelt rycka på axlarna och uppmana till fest. Det förminskar människor känslor och värde. ”Shit blev du kränkt nu igen, här har du ett glas vin!”, ”nämen oj blev du nedslagen på stan för att du höll din samkönade partner i handen, fan va trist, dansa lite till Avicii!”, ”fick du inte vara den du är för hen där borta? Äsch en svängom på dansgolvet och allt är bortglömt!”.

Vi kan inte rycka på axlarna åt det här. Människor kränks, hånas, misshandlas, mördas, blir spottade på, får utstå våldshot och blir drivna till självmordstankar bara för att de existerar. En fest löser ingenting. Vi måste sluta normalisera hatet och faktiskt göra motstånd på riktigt. Vi kan inte festa bort förtrycket.Skärpning!

När jag var tretton år blev jag kallad för ”lesbiskt cp” av en så kallad vän i skolkorridoren för att jag berättat att jag sa ja när en tjej frågade chans på mig; ingen verkade tycka att dennes reaktion var felatkig. När jag var sjutton år och diskuterade politik med en klasskamrat så sa hen att alla som inte är heterosexuella är onormala och en så kallad vän höll med. När jag var sjutton år frågade en vän mig om min läggning och slutade sedan att byta om i samma omklädningsrum som jag. Om jag hånglar med en tjej så får jag höra att jag bara gör det för att kåta upp killar, eller så har killar fått för sig att det är okej att snacka trekant eftersom ”amen alla snubbar fantiserar ju om att göra det med två brudar”. Att HBTQ-personer alltid förväntas komma ut ur garderoben för alla andras skull. Att mina så kallade vänner kunde säga ”men du kan ju inte veta om du inte testat” fastän de själva var 100% säkra på att de var hetero trots att de aldrig sexdebuterat. Att jag ibland säger att jag är hetero bara för att slippa ta en debatt gällande att jag även tänder på tjejer. Det är min verklighet. Det är vår verklighet. Det är våra #queeraberaettelser och  det är en jävligt god anledning till att ryta ifrån och be personerna i fråga att dra åt helvete, att organisera sig, debattera och slå tillbaka.