Boklistan; antingen eller

776de89d86b976e94c9728777dbf175b
Snabbläsare
 eller långsamläsare?
Detta beror på hur jag mår och omgivningen. I perioder läser jag knappt alls och när jag då försöker så går det väldigt långsamt, men normalt läser jag nog rätt fort. 

Tegelstenar eller tunnisar?
En kombination helst. Jag blir stressad av böcker på mer än 300 sidor men blir sällan intresserad av de på under 350. Om en bok är menad att vara lång så är det perfekt, men om den mest är lång för att författaren ville skriva mycket snarare än bra.. då föredrar jag tunnisar. 

Bibliotek eller bokhandel?
Jag vill gärna skriva bibliotek för att det vore bra på olika sätt men jag föredrar ändå att äga mina böcker. Jag lånar en hel del på bibliotek men det är mest för att jag läser litteraturvetenskap och omöjligen skulle ha råd att köpa in allt jag behöver läsa då. Men jag föredrar att äga mina böcker. Om jag vill handla mer än 2 per gång så beställer jag dem dock online, så då är bokhandel också en lögn. Klurigt!

Ljudbok eller e-bok?
Jag kan inte koncentrera mig alls på ljudböcker och e-böcker ger mig egentligen huvudvärk – men hellre ord snarare än ljud. Helst vill jag dock ha en en riktig bok framför mig!

Inbunden eller pocket?
Inbundet är finare i bokhyllan och känns mer lyxigt, men det blir oftast pocket för min del eftersom det är billigare och då kan jag lättare köpa många olika. Jag köper inbundet om det är böcker jag genuint älskar eller sådana som jag inte alls kan vänta på att de ska komma ut i pocketformat!

Vampyrer eller spöken?
Inget av det intresserar mig direkt, jag föredrar Harry Potter-magi, talande djur a la Narnia och dylikt om vi ska tala om övernaturliga ting. 

En i taget eller slalomläsning?
Jag är dålig på en i taget även om jag skulle vilja ge en bok all min uppmärksamhet. Men en dag kan jag vara supersugen på en tung tegelsten och nästa behöver jag något lättare och efter det vill jag byta inriktigt helt. Så jag slalomläser 3-4 böcker per gång men avslutar alltid samtliga innan jag ger mig an nästa 3-4. En bok för kollektivtrafiken, en för hemmaläsning, en på jobbet och en att ta ut och läsa i solsken.

Nytt eller gammalt?
Jag kan inte riktigt välja. Jag älskar populärkultur och moderniteter men jag är ju en kulturtant deluxe som älskar klassiker. En fin mix av de båda utan att smutskasta något. Jag vill varva Sapho, Jane Austen, Brontë-systrarna, Sylvia Plath och Selma Lagerlöf med Miranda July, J.K Rowling, Helen Fielding och Astrid Lindgren! 

Bokmärke eller hundöra?
Hundöron högst upp på sidan för att markera vart jag är, hundöron på nedre delen av sidan för att hitta fina bitar. 

Snacks eller godis?
Antar att detta är medan jag läser så jag svarar snacks. Popcorn eller mörk choklad (det är inte godis!). Helst äter jag dock något bakat eller frukt till.

Biografier eller memoarer?
Detta för att jag aldrig läst en memoar. Inget av det attraherar mig utan får mig att gå åt motsatt håll. Tycker det är så himla trist!

Skräck eller chicklit?
För att det är en underskattat genre som jag fick upp ögon för efter en kort kurs med Maria Nilson som skrivit böcker om chicklit. Vet inte hur mycket renodlad chicklit jag läst dock?

Soffan eller sängen?
Min säng är dock en bäddsoffa så det ena utesluter inte det andra. Men helst i sängen med en massa kuddar och en bra filt eller tunt täcke. 

Inne eller ute?
I kollektivtrafiken, i gräset, på en parkbänk, på stranden (även om solen är jobbig ibland). 

Originalspråk (engelska) eller översättning till svenska?
Försöker att läsa allting på engelska om det är originalspråket. Detta är för att jag tycker att översättningar ofta gör boken lite sämre för att ordval kan bli helt fel och värderingar kan översättas olika. Om jag kunde fler språk än svenska och engelska skulle jag självklart läsa även på det språket. 

Poesi eller prosa?
Prosa alla dagar i veckan även om poesi slinker ner här och var. 

Kvinnliga författare eller manliga författare?
I min bokhylla finns det flest män men när jag räknar upp mina litterära favoriter så är samtliga kvinnor. 

Boken eller filmen?
Boken, obviously. 

Twitter eller Facebook?
Facebook mest för att jag inte alls förstår grejjen med Twitter. 

Kokbok eller Bakbok?
Internet är dock min bästa vän när det gäller recept. Eller så kör jag på ”tar vad som finns hemma” och så behövs inget av det!

Te eller kaffe?
För ett år sedan hade jag skrivit te utan att tveka, men jag har nyligen lärt mig dricka kaffe. Te när jag läser hemma, iskaffe om jag sitter utomhus och en varm kopp kaffe smaksatt med choklad eller hasselnöt om jag är sittandes inomhus men inte hemma (typ café, hos mamma, i kollektivtrafiken etc)

All makt åt Rowling, vår befriare (en lång essä & skoluppgift)

Solen sken och människorna skötte sina vardagssysslor när himlen plötsligt öppnades och Jesus steg ner för att tala till folket. Han sade ”If you want to know what a man’s like, take a look at how he treats his inferiors, not his equals”. Nej vänta, det var ju inte alls Jesus som yttrade dessa viktiga ord. Det var Sirius Black som pratade med sin gudson Harry Potter i ”Goblet of Fire”. Att jag alltid ska råka blanda ihop dessa två historier.

En del skulle säkerligen kalla det för en synd att likställa religion med något så banalt som populärkultur, än mindre Harry Potter specifikt. Katolska kyrkan har till exempel under väldigt många år drivit ett motstånd mot Harry Potter då de anser att dessa böcker uppmuntrar barn till det ockulta. Personligen är jag uppväxt med Harry Potter och även om jag inte skulle likställa det med religion så kan jag ärligt erkänna att jag har påverkats mer av dessa böcker än den gången jag arbetade mig igenom Bibeln från pärm till pärm. Värderingar, åsikter, dilemman, samhällsproblem och dylikt skickligt skildrat i skönlitteratur.

Första gången jag introducerades för Harry Potter var jag sju år gammal. Min lärare klev in i klassrummet och frågade om vi skulle börja läsa boken om pojken som får veta att han är trollkarl och sedan läste vi. Jag fastnade direkt och sedan dess har det eskalerat. I sommar fyller jag 22 och än idag läser jag om bokserien minst en gång varje år. Anledningen till att jag nördat in mig så totalt är inte för att det är en barnbok om en trollkarl och inget mer utan precis tvärtom så har jag nördat in mig i den just för att det är så mycket mer. Det är böcker som skildrar vår samtid, historia och våra problem. Syftet med böckerna är lika glasklara som budordet i valfri helig skrift: var god och behandla andra som du själv vill bli behandlad.

Den amerikanska tidningen ”The Pacific Standard” gjorde en studie som menade att det sker psykologiska under hos barn som läser Harry Potter. De menade att om en människa i tidig ålder läser bokserien så kommer denne att påverkas i den mån att hen får en mer accepterande inställning gentemot HBTQ-personer, invandrare och flyktingar. Studien fick den smickrande titeln ”Harry Potter and the Battle Against Bigotry”[1] vilket känns väldigt hand i hand med mina egna åsikter om Harry Potter.

För dig som inte är insatt så handlar Harry Potter om en pojke som får veta att han är trollkarl och får börja på internatskolan Hogwarts för häxor och trollkarlar. Det handlar även om Harry Potters strider mot ondskan som personifierats i karaktären Lord Voldemort som tycker att människor är bättre än mugglare[2], att mugglare har smutsigt blod och att de är en avart som bör förgöras. Lord Voldemort tar utrotandet av mugglare i egna händer och skaffar sig anhängare som får en egen symbol. Lord Voldemort mördar mugglare, oliktänkande, häxor och trollkarlar som parat sig med mugglare och de han inte tycker om vilket ledde till både det första och det andra trollkarlskriget. Till sin hjälp i kampen mot Lord Voldemort har Harry Potter delvis sina vänner men även rektorn på Hogwarts: en vithårig man med långt skägg och namnet Albus Dumbledore.

Handlingen går snabbt att koppla till vår egen historia. En man som utrotar människor han inte tycker om, två krig som delar världen i två. Det som skiljer vår historia och den skönlitterära åt är magi. Det övernaturliga tar sig inte in i vår krigshistoria men det tar sig in i formen av tro, hopp och religion. Idén om Gud skrattar vissa bort som om det vore ett skämt medan andra tror helhjärtat på tanken om en övernaturlig världsförälder. När Gud avbildas i västvärlden är det ofta en äldre man med långt hår och skägg som gärna bär klänningsliknande plagg. Det är Albus Dumbledore i ett nötskal. Det kanske är långsynt av mig men jag ser trosbekännelsen framför mig. Treenigheten som är Gud, profeten Jesus och det heliga på jorden i form av kyrkan. I Harry Potter har vi Albus Dumbledore som skickar ut Harry Potter att störta det onda och allting sker på Hogwarts. Historia och religion; eventuellt långsökt men kanske även helt korrekt tänkt.

Harry Potter är djupt och det påverkar läsaren. Det vore märkligt om en tycker att Voldemorts slaktande av människor han finner mindre värdiga känns okej. Författaren till Harry Potter, J.K Rowling, har själv sagt att Harry Potter-böckerna är ett långvarigt argument för tolerans och en lång plädering för slutet på trångsynthet. Personligen känner jag att Rowlings lyckats så bra med detta budskap eftersom det är så jag tolkade böckerna långt före jag hörde talas om detta yttrande. Det är sju böcker som beskriver orättvisan i vårt samhälle och hur det måste ta slut genast då konsekvenserna är alldeles för brutala.

I min fundering över den djupare meningen i böckerna och om de kan påverka oss gjorde jag en enkätundersökning och länkande till den från min Facebooksida. Av 100 personer som deltog så tycke 79 % att det var en självklarhet att jämställdhet var viktigt oavsett sexuell läggning, etnicitet, religion, politiskt åsikt, klass, kön, funktionsvariation och dylikt. Ungefär 93 % kände till Harry Potter och 45 % kom i kontakt med Harry Potter innan de fyllt tio. Jag introducerades innan jag fyllt tio, jag tycker jämställdhet är viktigt. Finns det en koppling? Utifrån den kända studien vid The Pacific Standard och genom en snabb enkätundersökning genom Facebookvänner så verkar det som att Rowlings skönlitterära verk skapade dagens jämställdhetskämpar.

Även om det inte var fullt allvar att inleda med att likställa Harry Potter med religion så finns det likheter. De båda skapar en känsla av samband mellan människor som enas under budord. Guds budord är tydliga medan Rowlings känns friare;

1. Var lojal mot din familj och dina vänner, men kom ihåg att familjen sträcker sig längre än blod och gener.
2. Våga säga nej, även om det är till någon du egentligen tycker om.
3. Våga vara din själv, hur konstig andra än må tycka att du är.
4. Säg alltid ifrån när något känns fel även om det blir en scen.
5. Ifrågasätt auktoriteter.
6. Vi är alla lika mycket värda.
7. Ondskan och orättvisan ska krossas med alla medel för en finare sam- och framtid.
8. Ibland måste man ta svåra beslut för att skydda de vi bryr oss om. Det är värt det i slutändan.
9. Lyssna på de som det aldrig lyssnas på.
10. Döm ingen enbart efter en blick. Ge alla samma chanser.
Om mina mednördar har uppfattat Harry Potter på samma sätt som jag så är det inte märkligt att så väldigt många av dessa deltar i kampen för ett mer jämställt samhälle. Om du läser böckerna och förstår den djupare innebörden så är det inte märkligt att studier menar att unga läsare inte blir lika trångsynta. Harry Potter är mer än en bokserie för barn – det är en samling tips på hur du bör vara som människor och hur du bör behandla de runt omkring dig.

Harry Potter krossar till slut ondskan och de sista orden i bokserien är ”All was well”. Ett perfekt avslut på en fenomenal bokserie men även en perfekt drivkraft för oss som läst böckerna att själva krossa den orättvisa i vårt samhälle idag. Så tack Rowling för att du skrev Harry Potter och därmed skapade dagens jämställdhetskämpare. Tack.

[1] Grov översättning av skribenten: ”Harry Potter och Kriget Mot Trångsynthet”
[2] Mugglare är en icke-magisk människa, det vill säga ett motsatsord till ”häxa” eller ”trollkarl”

”Sofia Z-4515” – en recension

Jag log mot damen jag köpte tidningen av men när jag slår upp ”Sofia Z-4515” gör jag allt annat än ler. Jag påminns om klösmärken på väggarna i gaskammaren på Birkenau, om romska Soraya Post som röstades in i EU tillsammans med öppna nazister, om partier med rot i vit makt-rörelser och om ett samhälle som verkar ha glömt. Jag slår upp ”Sofia Z-4515” börjar gråta för jag känner redan till hennes historia och det känns som att alla andra redan hunnit glömma den.

”Mormor, när tatuerade du dig på armen?” Så börjar seriealbumet och biografin om Sofia Taikons liv, norska ”Folk är folks” specialutgåva under titeln ”Sofia Z-4515”. Det är en enkelt berättad historia om en människas tragiska liv i nazisternas koncentrationsläger. Historien utspelas främst i Sofias hemland Polen som 1939 invaderas av nazisterna och Sofia och hennes familj tillfångatas då de är romer. De transporteras iväg med romer, judar, HBTQ-människor, människor med funktionsvarianter, politiska motståndare, religiösa oliktänkare och kriminella till Birkenaus baracker. Precis före augusti 1944 förflyttas Sofia till koncentrationslägret Ravensbrück och på så vis överlever hon, för efter hennes avfärd gasas samtliga romer ihjäl i Birkenau och Sofia förlorar sin familj. Sofia kommer så småningom till Sverige genom Röda Korsets vita bussar och påbörjar sitt liv här.

Sofias berättelse får mig att känna en djup sorg och ilska. Alla dessa oskyldiga människor som har slaktats för att någon bestämt att de inte duger och jag beundrar Sofia för hennes styrka och mod men även för hennes möjlighet att berätta en historia som denna på ett så avskalat och självklart sätt som inte skuldbelägger utan snarare konstaterar handlingar. Det berättas med ett enkelt språk som lämpar sig för alla åldrar och trots detta går det rakt in i hjärtat. Jag vill tacka ”Folk är folk” som genom försäljningen av detta specialnummer hjälper utsatta EU-emigranter och jag vill tacka alla involverade för att de med så lite som en tidning för hundra kronor påminner ett samhälle i glömska om vad som skedde för inte ens hundra år sedan.

”Sofia Z-4515” berör i sitt enkla men ändå nakna sätt att beskriva en tid så fruktansvärd att jag aldrig kommer förstå hur det kunnat ske. Det är mer än en tidning, det är en påminnelse om det vi inte vill tillbaka till men även påminnelse om vad vi människor lät ske. När Palme citerade Hill sa han ”Sörj inte, organisera er!” och det är precis det som ”Sofia Z-4515” är för mig: min ork att fortsätta kämpa i ett samhälle som har glömt.

TILLÄGG: Texten ovan är en recension av tidningen ”Sofia Z-4515”, en skoluppgift i kursen Skapande Svenska II. Det finns väldigt mycket jag som skribent ville tillägga men jag var begränsad till 2500 tecken med blanksteg inkluderade så möjligheten att slå till hårt var just begränsade. Det lär följa en mer utformad recension av ”Sofia Z-4515” vid ett senare tillfälle, men just nu vill jag att Du springer till närmsta människa som säljer tidningen och köper den. Bra att veta är att varje tidning kostar hundra kronor, så du vet hur mycket du bör plocka ut från bankomaten tänker jag. Hur som haver: spring genast iväg och köp ditt ex. 

”Shelters and graveyards are full of women who met their own Christian Grey”

Jag läste 50 shades hösten 2012 minns jag, för jag minns hur jag diskuterade den på en lektion i att tolka och analysera litteratur på ett seminarium i Litteraturvetenskap. Jag minns att min reflektion då var att boken (för då hade jag enbart läst den första) var pinsamt i språket och typiskt populärkulturell i stil då den uppenbarligen var skriven för en större massa snarare än en väl utvald publik, men även för att den väldigt lätt går att klassificera som chick lit som då är en stor del av populärkulturen. Jag minns att jag berättade om hur jag dragit upp skämskudden och fått pausa i min läsning när jag läste om en Christian Grey-flavored lollipop och detta alltså syftade på Greys kuk. Det jag däremot valde att inte diskutera är det som är mest problematiskt med boken, nämligen romantiserandet av våld, våldtäktskultur, övergrepp och den extremt farliga och felaktiga synen på BDSM.

Jag vill döpa om bokserier för jag upplever att ”50 shades of Grey” är extremt problematisk och den borde snarare marknadsföras för vad den egentligen är: ”50 shades of rape culture, abuse & stalking”. Jag läste en fenomenal text om varför 50 shades är problematisk för de som läser boken eller ser filmen och sedan vill testa BDSM men även ett blogginlägg av sexologen Suzanne Larsdotter, samma person som kallat 50 shades för ”grundbok för vilka män en bör undvika för att inte råka ut för våld i en relation”. Personligen har jag inget intresse i att diskutera BDSM i 50 shades då jag (likt författaren E.L James) inte är så värst insatt i BDSM mer än att jag vet att det som står i 50 shades inte är BDSM utan en livsfarlig relation sominte är godkänd av båda parter och där båda parter inte är med på vad som sker. Jag vill snarare fokusera på den där biten om att Grey är den livsfarliga mannen i relationer identifierad.

50 Shades of Grey handlar om Anastasia Steele som är en ung collegestudent som ännu ej sexdebuterat. En dag ska hon intervjua en man som visar sig vara mr Grey och de faller för varandra. Efter flirtande och längtande inleder de en sexuell relation till varandra och det visar sig att Grey är dominant i sängen och vill att Ana ska vara undergiven honom. Hon får skriva på ett kontrakt som ska vara sexuellt men som även kommer kontrollera hela hennes liv: Grey bestämmer vad hon äter, hur hon klär sig, vad hon får göra, hur ofta hon ska träna och dylikt. Här ser vi tydligt hur Grey alltså har dominanta drag och hur författaren har skapat en man som är dominant i sängen och får läsaren att inbilla sig att det han håller på med är BDSM men det han egentligen gör är att kontrollera Anas liv och om hon inte gör som han begär så behandlar han henne så som han själv tycker att hon är värdig. Boken är skriven som ur Anas perspektiv och därför får vi följa med i hennes huvud och hennes tankar, som ständigt handlar om Grey och faktiskt väldigt ofta om hur jobbiga hon tycker att han är.  “Stalker, my subconscious whispers at me through the cloud of tequila that’s still floating in my brain, but somehow, because it’s him, I don’t mind.”*. I Anas huvud r hon medveten om att det Grey håller på med inte är okej, det är stalking. Stalking är olagligt, straffbart och ett oerhört övertramp som kan skapa men. Grey målas upp som en man med svagt psyke efter en kaotisk uppväxt som nu vänt sig till mörka, sexuella läggnigar men det han faktiskt sysslar med är inte en dominant lek eller BDSM; det är en man med en världsbild där han anser att han kan ta rätten att kontrollera andra människors liv. Han pekar, andra gör. När Ana nämner att hon kan fly förföljer han henne, när Ana sager nej så sager han ja och när hon gör som hon vill så straffar han henne. Låter det hälsosamt? Låter det sexigt?

I want him to stay because he wants to stay with me, not because I’m a blubbering mess, and I don’t want him to beat me, is that so unreasonable?”**. Det är väldigt uppenbart att Ana faktiskt inte tycker att Greys dominans är särskilt kul och att hon inte är med på det utan att hon gör det för att han vill det. Grey själv säger “I like the control it gives me, Anastasia. I want you to behave in a particular way, and if you don’t, I shall punish you, and you will learn to behave the way I desire. I enjoy punishing you…I need to control you.”***. Det finns ingen samtyckeslag idag men det har pratats om att införas och en snabb titt på den och vi kan direkt bedöma hela 50 shades som en bok om just våldtäkt. Ana säger nej och Grey tolkar det som ett ja, eller som ett ”övertala mig gärna” eller som ett ”om du tjatar så går jag med på det”. Ana gör ingenting för att hon vill, hon gör allting för att hon vill tillfredsställa Grey som i sin tur skiter fullständigt i att Ana inte vill ha denna form av relation. “This is so…I want to think wrong, but somehow it’s not. It’s right for Christian. It’s what he wants—and after the last few days…after all he’s done, I have to man up and take whatever he decides he wants, whatever he thinks he needs.”****

Det finns säkerligen människor där ute som inte vill se 50 shades som en bok som faktiskt romantiserar våldtäkt, misshandel, övergrepp och tjatsex men det är det den egentligen handlar om. Det är inte en romantisk bok, det handlar om en psykiskt instabil man som inte kan tänka sig att sluta fastän han blir ombedd. Det handlar om en ung kvinna som förälskar sig i en man som så uppenbarligen inte vill ha henne utan vill kontrollera henne. Vissa där ute säger att man inte får döma böckerna förrän man läst alla tre, men jag vet hur det slutar och det tyder bara på uppmaningen att du kan ändra på honom och om du står ut tillräckligt länge med hans skit som gör dig rädd så kanske han vill ha dig till slut. 50 shades är inte hälsosam. 50 shades är inte romantisk. 50 shades är en romanserie som handlar om en ung kvinna som förälskar sig i vad hon tror är en snäll man men som långsamt visar sitt rätta jag. Som slår henne fastän hon säger nej, som kontrollerar varje andetag hon tar, som blir avundsjuk så fort hon är med någon annan, som hotar henne när hon säger att hon vill gå och som förföljer henne när de inte ses. 50 shades är en guide för att lära dig om beteenden hos män som utövar våld, övergrepp, stalking, våldtäkt. Det är en hyllning till våldtäktskulturen. Det är ett romantiserande av ohälsosamma relationer. Det är en problematisk bok som bör införa varningstext och som inte bör ha en filmadaption som går på vilken svensk biograf som helst utan varning.

Det är okej att tycka att 50 shades of Grey är bra. Det är okej att finna den romantisk, upphetsande, intressant, fantastisk. Det är okej att fantisera om mr Grey, att vara Ana eller BDSM: Men kom ihåg att det som sker i boken inte är BDSM; det är en lek som kontrolleras av den ena och det kan vara dödligt. Det som står i boken är inte hälsosamt, det är ingen jämställd relation och det är ingen romantisk relation: det är en relation baserad på övergrepp och det bör du ha i åtanke. Skaka inte bort detta som att det bara är en bok. Mr Grey är verklig och varje år blir kvinnorna på kyrkogårdar, kvinnojourer, stödhem och dylikt som mött sin egen mr Grey fler och fler.

* s. 62
** s. 286
*** s. 287
**** s. 484

Om tanten vars lösning på allt är Faxin och bikarbonat

Senast ihopslagen är Britt-Marie var här av den fenomenala Fredrik Backman.
Innan jag börjar prata om romanen tänkte jag prata om Backman, för jag minns när han skrev måndagskolumnen för Metro och jag, även om jag var ledig, sprang upp till tåget för att hämta mitt ex. Jag har samtliga kolumner av Backman i min bokhylla, slarvigt utrivna och älskade. Då visste jag inte att min samling skull utökas i form av böcker, älskade romaner. Det vet jag nu.

Först ut var En man som heter Ove som följdes av Min mormor hälsar och säger förlåt. Båda två är mästerverk vi kan prata om vid ett senare tillfälle, nu ska vi prata omBritt-Marie var Här. Romanen handlar om 63-åriga Britt-Marie som söker ett jobb. Anledningen till att söka ett jobb i den åldern är för att man helt enkelt oroar sig för att dö och inte hittas för att ingen sakna en. Britt-Marie är nämligen utan barn och mannen sin lämnade hon nyligen. Därför befinner sig Britt-Marie på arbetsförmedlingen som skickar henne vidare till Borg. I Borg får vi lära känna Britt-Marie bättre: hon är en passivt aggresiv kvinna utan humor och dessutom en ältande gnällkärring, men hon har minsann inga fördomar! I Borg har de som bor kvar ingenting. Det finns en ölstinkande pizzerier slash bilmekaniker slash matbutik där ingen skäms över att handla på kredit. I Borg är allting precis så som Britt-Marie inte är van vid att ha det, men hon är övertygad om att allting kommer bli perfekt med hjälp av Faxin, bikarbonat och rätt ordning i bestickslådan. Utöver detta finns i Borg även ett gäng ungdomar som mest av allt vill spela fotboll i stans cup fastän de inte får då de saknar coach, men sedan kom Britt-Marie till Borg och ingenting blev sig likt.

Jag vill erkänna att Britt-Marie var här saknar lite av det som tidigare romaner av Backman haft. Den känns lite förutsägbar och inte riktigt lika lekfull även om jag totalt älskade boken från första till sista sida. Det är något så otroligt fenomenalt med språket och de humoristiska detaljerna som verkligen skapar, eller i alla fall bidrar till, storyn. Det är en så otroligt mysig bok som väldigt enkelt skulle kunna bli en perfekt småsnyftfilm med rätt medel. Den må sakna lite av Backmans bästa finesser men helheten är lika klockren som vanligt. Britt-Marie var här får 4/5 satsumas. 

”I think if you feel like you were born to write, you probably were”

I söndags promenerade jag till biblioteket med tanken att lämna tillbaka böcker, men som vanligt kom jag därirån med ett gäng också. Jag tog några böcker som verkade spännande och skulle låna dem när jag såg ”Not that kind of Girl” sittandes på en vägghylla. ”Jaja” tänkte jag och tog även den. Den är lätt att läsa på tåget mellan hemmet och skolan. Så de senate dagarna har jag suttit med denna på tåget (eller med kurslitteratur om man varit lat kvällen innan).

Lena Dunham är en människa som jag beundrar är det kommer till att skapa. Tv-serien ”Girls” är jag förälskad i och jag tycker ofta att Dunham verkar vara så otroligt rak på sak när jag ser, hör eller läser intervjuder med henne. Diverse olika filmprojekt och nu en bok och jag vet inte; jag är så nöjd med att ha Dunham i mitt liv trots att hon inte själv vet om att hon finns för mig – eller ens att jag finns.

”Not that kind of Girl” är en självbiografi, det vill säga den genre jag avskyr näst mest (först kommer deckare). Men eftersom jag tycker om Dunham och vill ha lite mer av henne i mitt liv så kändes det som att jag kunde ge det ett försök, och såhär i efterhand är jag väldigt nöjd med det. Det är viktigt att komma ihåg att boken är vinklad efter Dunham; det är en självbiografi och vi får ta del av hennes innersta djupa och därför är den (likt allt personligt) problematisk här och var och den går att ifrågasätta ofta. Men det ligger en så pass genuin ärlighet i den att jag ändå är väldigt nöjd efter att ha slagit igen boken.

Jag tyckte om bitar i boken väldigt mycket, vissa var okej och andra var väldigt jobbiga att läsa för jag fann dem inte lika intressanta. Inledningen och det första kapitlet, som handlar om sex, men även nästföljande, om kroppen, är geniala. Jag älskar Dunhams ärliga berättelser om sin kropp, sex, sexualitet, om pinsamheter, att ha ätstörningar, att ännu inte ha sexdebuterat fastän man vill, listan på osannolika saker hon har sagt på ett flirtigt sätt (”10. Jag är förmodligen en sån som borde dejta äldre killar men jag kan bara inte hantera deras pungar.” och ”13. Kolla noga på min navel. Ser det här ut som bältros, skabb, båda eller ingetdera?” är mina favoriter).  Den avslutande delen med kapitel om bland annat terapi och hälsonojjor tycker jag är extremt frustrerande och de var jobbiga för mig att läsa. Inte för att det triggar något men för att jag finner det så ofantligt otillfredsställande att läsa om sådana saker och därför håller jag mig ofta borta från just biografier, för alla vill berätta om ledsna stunder i sina liv och jag klarar inte av det.

Det jag älskar med Lena Dunham är det råa. Det genuint ärliga, nakna och operfekta men ändå accepterande. Jag älskar Lena Dunham för att hon tar ställning, tar plats, gör aktiva val, är en känd människa som lever precis som man tänker att kända människor troligtvis lever, det vill säga precis som jag själv. Jag älskar att hon erkänner att hon ofta ljuger om vilka hennes bästa campingminnen är, för hennes bästa är egentligen hennes mammas men det glömmer hon ibland bort. Jag älskar att hon är ärlig mot sig själv och jag älskar peppen jag fick av de stora delarna av boken. Jag älskar hur hon utforskar sig själv, sin sexualitet, sin kropp, sin vänskapskrets, sitt psyke, sina familjerelationer. Jag älskar att hon är ärlig om förbjudna saker.

Jag vill inte kalla Dunham för en lysande författare, för det tycker jag inte att hon är. Men hennes språk är humoristiskt, slagkraftigt och hennes story är så himla skruvad och härlig. Hon finner politiska ställningartaganden i allt, är inte rädd för att säga sitt och hon är sylvass. Dunhams klokhet lyser igenom boken. Jag vill faktiskt läsa mer av Dunham, men jag skulle vilja läsa något som inte är en självbiografi. Jag skulle vilja läsa något som liknar Girls men som är ännu mer Girls och som är ännu mer av Dunhams klokhet, uppkäftighet och briljans.

Jag tycker att alla ska läsa den här boken. Inte för att den är perfekt eller mästerlig, i stunder är den till och med bara bra. Utan för att det är orhört viktigt att ta del av unga, kvinnliga röster idag och börja lyssna på vad de faktikst säger. Jag är väldigt nöjd efter min läsning av denna bok. Den var stundom fin och ibland tokrolig, ibland mådde jag dåligt och blev ledsen men avslutningsvis så kände jag den enorma peppen och lättnaden och det gjorde allting så värt det.