Orange is the new Black, säsong 3

oitnb

Orange is the new Black blev snabbt min favoritserie. När säsong 1 släpptes plöjde jag den på en helg, säsong 2 plöjde jag i en sittning.I fredags släpptes säsong 3 och det tog mig en dag följt av en eftermiddag att ta mig igenom denna säsong på ungefär 13½ timmar. Efter denna säsong kan jag mer än någonsin säga, och stå för, att Orange is the new Black är något av det bästa som hänt serievärlden.

För den som inte är insatt så handlar Orange is the new Black om Piper Chapman som åker in på Litchfields kvinnofängelse då hon för tio år sedan smugglat drogpengar med sin flickvän Alex Vause. På Litchfield finns regler som inte gäller i samhället och det finns hierarkier att anpassa sig efter och grupper att hålla sig till. I fängelset träffar Piper bland annat sitt ex Alex, drogmissbrukaren Nicki, naiva Morello, bossiga Red, butchflatan Big Boo, galningen Pennsatucky, frisören Sophia Burset, den käppa Crazy Eyes, den livsglada Taystee, artisten Daya och den magiska Gloria. Även om gänget inte alltid faktiskt umgås med varandra så är det i första hand dessa vi kommer få följa, men även andra karaktärer som Poussay, Black Cindy, Pornstache, Caputo, Fig, Healey, Flaca och andra störtsköna typer.

Säsong ett handlar främst om hur en vit, medelklasskvinna tar sig in i ett fängelse och inte ens kan se sina privilegier där. Det handlar om hur hon långsamt tvingas bli medveten om dessa genom att se hur andra har det men även om att hitta sig själv i en omgivning en aldrig trodde att det skulle vara möjligt. Det handlar om att skapa nya band, våga vara egen och acceptera sina handlingar. Det är upplyftande och härligt. Säsong två handlade om hur olika värderingar och minnen kan skapa starka band med vissa men även starta krig med andra. Det är en säsong späckad med manipulation, vänskapsband som krossas och ersätts och att våga gå emot strömmen för att stå för det en själv tror på. Säsong tre däremot är en hel orgie av systerskap och samhällskritik.

Det som gör Orange is the new Black till den serien som det är är inte främst faktumet att Piper Chapman hamnar på Litchfields kvinnofängelse utan snarare alla samhällsnormer som blir så tydliga där. Hur Sophia Burset utsätts för transfobi och hat, hur en umgås i grupper med människor med samma hudfärg som en själv, hur könsroller och strukturer är skadligt för alla involverade. Det är en serie som belyser HBTQ-fobi och hat, visar vikten av vänskap, belyser strukturer och skuldbelägger patriarkatet helt öppet. Det är en livsviktig serie och betydligt mer än några kvinnor som slickar fitta i fängelset och dansar på bordet när de är glada. Det handlar om att överleva sig själv och att överleva i ett samhälle som ständigt försöker trycka dit dig och säsong tre är om möjligt mer packad med dessa insikter än tidigare säsonger.

Utan att spoila något alls vill jag bara erkänna att jag som inte ens gråter till Titanic och bara gråter sisådär varannan gång när Mufasa dör och när Quasimodo skriker FRISTAD med Esmeralda i sina armar grät som en tok till de tio sista minuterna av säsong 3. Inte för att det var sorgligt, utan för att det var så vackert. Det var så jävla vackert att jag behövde gråta.

Se säsong 3 för i helvete. Och har du inte ens sett säsong 1 så är det definitivt tid att du börjar nu. De planerar redan en säsong 4 liksom.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s